Believe

Konstigt hur mycket man kan sakna någon man "knappt känner"..
Fattar inte det. Men så är det.
Känner mig alltid så ego när jag hittar något fint..någon. Vill bara ha och ha. Är det inte ego?
Försöker inbilla mig att jag är roligt sällskap och fullkomligt oemotståndlig.. Det är jag väl? Lite i alla fall? Ett sånt där fint sällskap.
Uppenbarligen tycker en del redan det och för det är jag tacksam. Glad!

Och det gäller att ta vara på dom fina stunderna. Speciellt som det verkar som om allt kan komma att gå om intet redan inom en snar framtid?
Varför åker alla till Australien förresten? Vad är det för speciellt med det..förutom att det är sjukt långt härifrån?! Jag blir upprörd när jag ska förlora hela tiden...
Men fram till dess, att jag loosar alltså..om jag nu gör det, vill jag ta vara på tiden.
Vi vet ändå aldrig när det tar slut. Oavsett om Australien är inblandat eller ej!
Så- ta vara på tiden ja. Och se till att det där "knappt känner" ska bli något man kan kalla en vän. Jag vägrar att ge upp nu!
Jag har väntat alldeles för länge redan...